Anhörig till någon med psykisk ohälsa

Att vara anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa. Vad forskning säger om det och vad anhörig har för skyldigheter. 

anhörig

Att vara anhörig till någon som mår dåligt är aldrig enkelt. Som anhörig så vet man inte hur man ska agera, göra eller bete sig för att få personen att må bättre. Man känner sig hjälplös och ibland man även känner att vad man än gör så blir det fel.

Nationellt kompetens centrum för anhöriga har gjort en undersökning. Där de har intervjuat personer som är eller har varit anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa.

Deras berättelse om hur det är att vara anhörig

Anhöriga har berättat följande om hur de känner sig:

  • Känner sig stämplad
  • Ständigt i beredskap för att ge stöd och hjälp
  • Överrumplas och tas föregivet
  • Att vänta
  • Att vara i vägen
  • Vara i en övermäktig ansvar
  • Man är ensam
  • Man får inget stöd och lär sig på egen hand.

Du kan läsa mer om vad som sagt i denna undersökning.

Sanningen är den, att det är inte enkelt att veta vad man ska göra. För att personen i fråga vet inte ens själv vad som är fel. Det som kändes rätt ena dagen känns fel nästa dag. Jag läste även från Nationella kunskapscentrum att just kommunen Täby har gjort stora insatser för att hjälpa anhöriga. För vården idag är väldigt individ anpassat. Man fokuserar på personen i fråga som är sjuk. De andra omkring tänker man inte alls på.

Du kan läsa om handbok som de har gjort för att få stöd här

Kom gärna själv med tips och erfarenheter

Vad har ni för erfarenhet? Har ni några tips? Tänkte i nästa inlägg dela med mig av mina egna tips på vad man kan göra som anhöriga.  Men skicka gärna mail till mig alternativ kommentera nedan om ni har tips som ni kan dela med er.

Ni som varit/är anhörig, hur gjorde eller gör ni för att orka?

Du som är själv sjuk hur skulle du vilja att en anhörig gjorde eller sa till dig?

Arijola
Hjälper människor att bygga självkänsla.

2 kommentarer

  1. Min syster har haft psykisk ohälsa större delen av ditt liv. Både med en skev självbild, ADHD och bipolär sjukdom. Det tog år innan vi kunde komma på hur jag kunde hjälpa. Det första och största tipset jag kan ge är; säg ALDRIG ”jag förstår”. För det gör du verkligen inte. Inte ens lite. För allas olycka är individuell och unik för just den personen. Ett annat tips som fungerar för oss är att när hon behöver prata så börjar vi konversationen med ”vad behöver du från mig? Bara lyssna? Bara hålla med? Säga vad jag tycker? Ge råd?” Det underlättar både för mig och för henne för då vet jag vad hon vill ha av mig och hon blir inte frustrerad.

Säg vad du tycker!